Jag håller på att skriva en bok just nu, eller ja jag började
på den för några år sen. Den handlar om mig och mitt liv och till största del
är allt som står sant. Den handlar om att ta sig igenom allt skit som man råkar
ut för i livet och kämpa sig fram till något bättre. För det blir alltid
bättre. När man mår dåligt så hör man det tusentals gånger men ändå tror man
inte riktigt på det. För när man mår så dåligt är allt svart. Jag skapade min
blogg för att skriva precis vad jag ville, ärligt och rakt. För jag kan inte
skriva på ett annat sätt. Jag vill upplysa alla som läser om saker som jag
tycker är viktiga. Och en sak som jag insett är väldigt viktig att prata om är ”psykisk
ohälsa”. Det blir vanligare och vanligare, och den största delen av alla
sjukskrivningar som görs idag beror på psykisk ohälsa. Vi talar ändå mer om det
idag än vad vi gjorde för några år sen. Jag har aldrig riktigt tänkt på det
innan. Förens jag krasch landade och slängdes rakt in i allt. Men det var också
det som förändrade mitt liv, och fick mig att förstå mig själv bättre.
I höstas blev jag trött på allting, allt kändes så
meningslöst och tomt. Jag kände att jag ville förändras, bli någon bättre.
Främst för min pojkväns skull. Jag har alltid varit dålig på att tänka på mig
själv och alltid satt andra före. Jag trodde att allting var på väg att bli
bättre, tills jag i februari blev akut inlagd på sankt lars för depression. Jag
kunde inte gå utanför dörren utan att se alla träd jag kunde hänga mig i. Där
fick jag stanna i 2 och en halv vecka. Jag sattes in på antidepressiva och fick
diagnosen medelsvår depression och blev hemskickad. Jag skulle egentligen
flytta till Skottland då och börja plugga men fick hastigt ställa in det. Alla
mina vänner och familj blev chockade, jag som alltid varit så glad och positiv.
Men de kände inte vad jag kände, för ingen kan känna vad någon annan känner.
Det gick ett tag och allting gick uppåt igen, kanske lite för mycket uppåt.
Tills jag än en gång kraschlandade igen, denna gång hade jag i panik satt
rakhyveln mot handleden. Ångesten var för stark och tog över, tankarna snurrade
i 180 och jag fick panik. De som undrar varför folk gör så eller tycker att de
är löjliga och vill ha uppmärksamhet har nog aldrig känt på riktig jävla
ångest. Förr när folk pratade om det brukade jag bara sitta tyst och nicka,
bara hålla med för det är enklast. Den dagen blev jag akut inlagd igen, fast i
Landskrona. Några dagar tidigare hade jag fått diagnosen ”Bipolär”. Jag bara
satt där tyst i läkarrummet, jag hade ingen aning om vad bipolär var. Det hade
ingen i min familj eller mina vänner heller.
”Bipolär sjukdom kallas ibland även manodepressiv sjukdom
och innebär att man i perioder är antingen manisk eller deprimerad. När man är
manisk kan man förlora omdömet och bete sig på ett sätt som skapar problem när
det gäller exempelvis relationer, arbete och ekonomi. När man är deprimerad kan
allt kännas svårt och man kan förlora livsglädjen.” – 1177.se
Att leva med bipolär är som att ständigt åka berg och
dalbana. Först skjuter man upp i höjden, bland molnen svävar man och känner sig
snyggast i världen, man kan göra allt man vill och man ska göra allt man kan,
måla, skriva, träna, träffa vänner, jobba, festa, storstäda, shoppa, ligga och
så om igen. Där uppe i höjden kan man vara ett tag tills man sedan störtdyker
nedåt. Kroppen och sinnet blir ju utmattat av att vara den där supertjejen. Det
är när man kraschlandar som ångesten kommer som ett brev på posten.
Självförtroendet sjunker och man känner sig liten och obetydlig. Sedan går det
upp igen och allt är som vanligt ett tag. Så här har mitt liv varit sen jag var
15. Det var inte förens i våras jag fick reda på att jag hade bipolär. Jag hade
alltid vetat att något inte stämde riktigt, så det var både en känsla av
lättnad och sorg när jag fick reda på det. Sorg och rädsla för att jag inte
visste vad det var och att jag kanske alltid skulle få gå på mediciner. Men en
nära vän sa till mig ”Egentligen är det ju ingen skillnad, du har ju antagligen
haft det sen du var 15. Ända skillnaden är att du vet om det nu.”
Bipolär är en ganska vanlig sjukdom. Om du tänker dig att du
har ett radhus med 100 boende så har minst en av de som bor där bipolär. På ett
sätt kan man säga att det inte bara är dåligt. För när man är uppe i varv är
man väldigt kreativ, positiv och energisk. Det är även många framgångsrika
personer som har bipolär, bland annat sägs det att Winston Churchill hade det.
Hade inte han haft en manisk period och varit så positiv under kriget hade de
nog aldrig vunnit. Även Van Gogh sägs ha haft bipolär. Ja listan kan göras
lång. Viktigast av allt vill jag att folk ska få mer kunskap om allt det här
med psykisk ohälsa. Det är inte bara att ”rycka upp sig”. Så enkelt är det
inte. Idag har jag mediciner som gör att jag mår bra, efter helvetet jag gått
igenom är jag mycket starkare och idag orkar jag med att prata om det. Jag
skriver min bok dels för att bearbeta allt och dels för att jag vill att
världen ska veta, att alla de människor som kämpar ska orka kämpa vidare. För
mig är alla människor jag träffat på avdelningen i Lund guld värda. Kämpa vidare.
Det är även för er jag skriver denna bok. Min dröm hade varit att få den
publicerad, man ska aldrig säga aldrig. Men jag är ganska nöjd så länge den
blir klar.
X