Igår låg jag klarvaken hur länge som helst. Jag kunde verkligen inte sova, tankarna dom bara rusade runt i hjärnan, jag ville bara stänga av och sova så jag kunde orka med morgondagen men det ville inte hjärnan. Den drar igång sådär ibland, tusen tankar på samma gång, det är väl hypomanin som kommer och går. Jag är fast i någon konstig period just nu, den har varat i närmare två veckor och jag orkar bara inte, tankar som flyger, ångest och orkeslös. Jag orkar ingenting. Allting blir jobbigt. Jobba går knappt, diska, tvätta, städa, handla mat och betala räkningar. Allt som måste göras. Så många måsten. Sen ska man helst vara glad och trevlig och hänga på med jobb kompisarna ut och festa och så ska man träna och greja. Men jag orkar inte. Jag fick gå hem från jobb idag, min kropp ville inte mer. Min hjärna stängdes av. Allting blev hemskt tungt och jobbigt. Kollegor frågade hur jag mådde. Jag sa att jag var lite förkyld och trött. För hur ska jag kunna förklara för någon vad det är som är fel? Hur jag mår? Utan att låta galen, att säga att man är deprimerad och har ångest och bara vill gräva ner sig själv är inget man säger. Att man inte vill dö men bara inte leva, det är exakt så jag känner. Men så kan man inte säga för då blir folk oroliga och obekväma. Snälla familj, oroa er inte, jag måste bara få ut tankarna, jag måste bara få säga hur jag mår.
Vården i Sverige är mycket bättre än vad den är här i Skottland. I Sverige vet jag var jag ska ringa, vet att om allt skiter sig så är det bara att åka in till St Lars och sätta sig på akuten. Men här kan jag inte bryta ihop, var skulle jag ta vägen då? Här får jag bara bita ihop, det finns ingen tid att krascha, jag måste jobba, jag måste betala räkningar. Jag har krav på mig, en massa måste. Jag kan inte bara bryta ihop, inte nu. Och snart åker juj ag och Stuart till Cuba. Kanske är det det jag behöver, en paus. Semester i två veckor, ladda batterierna. Det är väl det jag gör idag, när jag fick gå hem från jobb, jag försökte förklara att jag inte mår bra. Men det känns inte som det är någon som tar en på allvar när man mår psykiskt dåligt, folk tror att man kan gå hem och vila lite och så tar man och rycker upp sig. Man kan inte se min ångest, den lever inuti mig. Växer som ett stort svart åskmoln.
"Min ångest är i allra högsta grad verklig. Mina hypomanin tillstånd är mycket påtagliga, liksom depressionen när den tar vid. Min ångest skulle inte vara mindre smärtsam om den var mer socialt accepterad. Den försvinner inte, lika lite som cancer eller epilepsi eller hiv försvinner för att vi pratar om det. Det gör lika jävla ont. Ångest, depressioner, psykoser, manodepressivitet är alla sjukdomar med hög dödlighet. Det handlar om liv och död. Det är på allvar. Lika allvarligt som cancer. Som hiv. Som somatiska sjukdomar. Psykiska sjukdomar är lika verkliga för den som lider. Jag behöver inte förståelse. Jag vill inte bli accepterad. Jag vill inte ha en egen Prideparad. Jag vill absolut inte vara medlem i någon stödförening för galningar. Jag vill bara ha rätt till samma vård som andra som lider av livshotande tillstånd. Bara det. Bara det."
Ur boken "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein
Den boken blev jag rekommenderad att läsa samma år som jag fyllde sjutton. Det året fick jag en av mina jävligast depressioner. Det var i oktober, jag var sexton och det hade precis tagit slut med min pojkvän och jag hade gjort abort tre veckor efter att vi gjort slut. Jag började gå hos min kurator på skolan för jag mådde så jävla dåligt. Tänka sig att jag skulle sitta och läsa den boken nu och att jag faktiskt har samma diagnos som Ann i boken.
Det är skönt att läsa om någon annan som har bipolär. Jag känner mig mindre ensam då, det känns som att det är någon som förstår mig, känner som jag. Ibland tvivlar jag på att jag har bipolär, min pojkvän och jag har pratat om det och han tror att jag gärna låtsas bort det. Det tror jag också. Att jag låtsas bort det ibland, vill inte inse att jag har det och att jag kommer att ha det hela livet. Jag behövde aldrig gå igenom någon lång och krånglig undersökning, det var ganska självklart att det var bipolär. När min läkare först nämnde det så kände jag både lättnad och sorg, det var ganska skönt att äntligen få veta vad det var som var fel men ändå svårt att acceptera att det inte är något man kan bota, det är inget som kommer försvinna. Man kan
bara bota bort symptomerna till en viss gräns med hjälp av mediciner och terapi.
"Självmord är fortfarande den vanligaste döds orsaken hos människor mellan femton och fyrtiofyra år. Manodepressiva tillhör dem som löper allra störst risk att avsluta sitt liv för egen hand. En studie med över tjugotusen deltagare visat att arton procent av den som lider av svår depression gör självmordsförsök medan tjugofyra procent av de manodepressiv försöker ta livet av sig. Enligt en annan studie försöker mellan en fjärdedel och hälften av alla manodepressiva att ta sitt liv minst en gång. Enligt Kay Redfield Jamison, professor i psykiatri och specialiserad på just manodepressivitet, dör en femtedel av alla manodepressiva genom självmord. Manodepressivitet är en sjukdom med mycket hög dödlighet."
Också ur boken "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein
Jag ville bara säga hur jag mår. Få ur mig alla jobbiga tankar, för det är tio gånger enklare att skriva det än att behöva förklara allt för dig när du frågar mig hur jag mår.
X
