Du och jag döden

Jag håller på att skriva en bok just nu, eller ja jag började på den för några år sen. Den handlar om mig och mitt liv och till största del är allt som står sant. Den handlar om att ta sig igenom allt skit som man råkar ut för i livet och kämpa sig fram till något bättre. För det blir alltid bättre. När man mår dåligt så hör man det tusentals gånger men ändå tror man inte riktigt på det. För när man mår så dåligt är allt svart. Jag skapade min blogg för att skriva precis vad jag ville, ärligt och rakt. För jag kan inte skriva på ett annat sätt. Jag vill upplysa alla som läser om saker som jag tycker är viktiga. Och en sak som jag insett är väldigt viktig att prata om är ”psykisk ohälsa”. Det blir vanligare och vanligare, och den största delen av alla sjukskrivningar som görs idag beror på psykisk ohälsa. Vi talar ändå mer om det idag än vad vi gjorde för några år sen. Jag har aldrig riktigt tänkt på det innan. Förens jag krasch landade och slängdes rakt in i allt. Men det var också det som förändrade mitt liv, och fick mig att förstå mig själv bättre.

I höstas blev jag trött på allting, allt kändes så meningslöst och tomt. Jag kände att jag ville förändras, bli någon bättre. Främst för min pojkväns skull. Jag har alltid varit dålig på att tänka på mig själv och alltid satt andra före. Jag trodde att allting var på väg att bli bättre, tills jag i februari blev akut inlagd på sankt lars för depression. Jag kunde inte gå utanför dörren utan att se alla träd jag kunde hänga mig i. Där fick jag stanna i 2 och en halv vecka. Jag sattes in på antidepressiva och fick diagnosen medelsvår depression och blev hemskickad. Jag skulle egentligen flytta till Skottland då och börja plugga men fick hastigt ställa in det. Alla mina vänner och familj blev chockade, jag som alltid varit så glad och positiv. Men de kände inte vad jag kände, för ingen kan känna vad någon annan känner. Det gick ett tag och allting gick uppåt igen, kanske lite för mycket uppåt. Tills jag än en gång kraschlandade igen, denna gång hade jag i panik satt rakhyveln mot handleden. Ångesten var för stark och tog över, tankarna snurrade i 180 och jag fick panik. De som undrar varför folk gör så eller tycker att de är löjliga och vill ha uppmärksamhet har nog aldrig känt på riktig jävla ångest. Förr när folk pratade om det brukade jag bara sitta tyst och nicka, bara hålla med för det är enklast. Den dagen blev jag akut inlagd igen, fast i Landskrona. Några dagar tidigare hade jag fått diagnosen ”Bipolär”. Jag bara satt där tyst i läkarrummet, jag hade ingen aning om vad bipolär var. Det hade ingen i min familj eller mina vänner heller.

”Bipolär sjukdom kallas ibland även manodepressiv sjukdom och innebär att man i perioder är antingen manisk eller deprimerad. När man är manisk kan man förlora omdömet och bete sig på ett sätt som skapar problem när det gäller exempelvis relationer, arbete och ekonomi. När man är deprimerad kan allt kännas svårt och man kan förlora livsglädjen.” – 1177.se

Att leva med bipolär är som att ständigt åka berg och dalbana. Först skjuter man upp i höjden, bland molnen svävar man och känner sig snyggast i världen, man kan göra allt man vill och man ska göra allt man kan, måla, skriva, träna, träffa vänner, jobba, festa, storstäda, shoppa, ligga och så om igen. Där uppe i höjden kan man vara ett tag tills man sedan störtdyker nedåt. Kroppen och sinnet blir ju utmattat av att vara den där supertjejen. Det är när man kraschlandar som ångesten kommer som ett brev på posten. Självförtroendet sjunker och man känner sig liten och obetydlig. Sedan går det upp igen och allt är som vanligt ett tag. Så här har mitt liv varit sen jag var 15. Det var inte förens i våras jag fick reda på att jag hade bipolär. Jag hade alltid vetat att något inte stämde riktigt, så det var både en känsla av lättnad och sorg när jag fick reda på det. Sorg och rädsla för att jag inte visste vad det var och att jag kanske alltid skulle få gå på mediciner. Men en nära vän sa till mig ”Egentligen är det ju ingen skillnad, du har ju antagligen haft det sen du var 15. Ända skillnaden är att du vet om det nu.”

Bipolär är en ganska vanlig sjukdom. Om du tänker dig att du har ett radhus med 100 boende så har minst en av de som bor där bipolär. På ett sätt kan man säga att det inte bara är dåligt. För när man är uppe i varv är man väldigt kreativ, positiv och energisk. Det är även många framgångsrika personer som har bipolär, bland annat sägs det att Winston Churchill hade det. Hade inte han haft en manisk period och varit så positiv under kriget hade de nog aldrig vunnit. Även Van Gogh sägs ha haft bipolär. Ja listan kan göras lång. Viktigast av allt vill jag att folk ska få mer kunskap om allt det här med psykisk ohälsa. Det är inte bara att ”rycka upp sig”. Så enkelt är det inte. Idag har jag mediciner som gör att jag mår bra, efter helvetet jag gått igenom är jag mycket starkare och idag orkar jag med att prata om det. Jag skriver min bok dels för att bearbeta allt och dels för att jag vill att världen ska veta, att alla de människor som kämpar ska orka kämpa vidare. För mig är alla människor jag träffat på avdelningen i Lund guld värda. Kämpa vidare. Det är även för er jag skriver denna bok. Min dröm hade varit att få den publicerad, man ska aldrig säga aldrig. Men jag är ganska nöjd så länge den blir klar.

X